Igår var sista gången vi åkte till sjukhuset för vägning. Mat var 3e timma dygnet runt har äntligen gett resultat, min lilla tjej har gått upp i vikt! Jag fick mycket beröm över hur jag sköter mitt lilla unerverk och det kändes bra. Det sista jag fick höra från en barnmorska på BB var "kommer du verkligen klara det här?" "Är du säker på det?" "Har du allting hemma?" "Men! Du har ju inte ens en bilbarnstol!".

Att lämna ifrån en nybliven mamma med en känsla och undran om hon verkligen kommer klara detta är nog det korkaste man kan göra. Självklart klarar jag av att ta hand om min lilla flicka! Att jag åkte hem 12 timmar tidigare ogillade hon skarpt och därför fick jag sådana kommentarer slängda i ansiktet på mig strax innan hemgång.
De andra som arbetade på BB den kvällen hade inga som helst problem med att jag åkte hem. De önskade oss lycka till och vinkade av oss med glädje. Men inte hon - den där kärringen!

Inte nog med vad min egen mamma har korkat igen i huvudet på mig så måste också en knäpp barnmorska på BB slänga ur sig de mest dumdristiga kommentarerna. Men ja. Som du ser (kärrinjävel) så klarar jag av att vara mamma alldeles utmärkt. Tackar som frågar.

Ser ni? Rött hår! HA! :D (Det är min hand som ligger på hennes mage, detta för att visa hur liten hon är).


Min kärlek!


Aaaaaooo!

Nu har vår lilla älskling Saga kommit!
Hon vägde 2141 g och var 44 cm. Hon är så otroligt söt och jag är kär!
Det är en snäll liten tjej med brunt-rött hår, ögonfärg är fortfarande blå så det skall bli intressant att se vilken färg hon kommer få. Hon är bäst på att sova, äta och bajsa. Men framförallt är hon mysig!
Jag är så lycklig, Saga är det bästa som någonsin hänt!


Min lilla tjej ser oerhört förvånad ut!


Pappa Jimmy med dottern Saga och valpen Vilde


Min pluttis


Puss från mamma


Min ängel


Såhär kan man också se ut, bara att rynka ihop musklerna i ansiktet och - tadaa!


Lilla fjutt, så älskad!


Saga ligger och myser i vagnen.

Vår lilla plutt Jirah. Ljusbrun, vitt på bröstet och brun nos. Lovely!

Det händer så mycket hela tiden, inte bara med mig och bebisen, utan överallt - dygnet runt! Jag och Jimmy har verkligen legat på botten och kravlat. Det har dykt upp sak efter sak, grej efter grej och den ena saken har varit värre än den andra. Men nu (äntligen!) ser det ljusare ut. Vi går mot bättre tider. Livet börjar blossa upp.
Nog om det.

Bebisen är stor nu. Den tar mycket plats och den har inte plats nog att sträcka ut sig, och detta visar den tydligt genom att sätta hälarna rakt upp i magen och trycka till.
Sammandragningarna är på gränsen att göra ont. De blir bara starkare och jag har börjat förbereda mig för en förlossning. Eller, jag känner hur kroppen förbereder sig inför den stora finalen.

Själv har jag gått 1/3 av den förlossningsförberedande kursen på Östra Sjukhuset. Allt för att bli så mentalt förberedd som möjligt. Där pratades det om anatomin, hur man kan reagera, att man hela tiden måste testa sig fram för att se vad som fungerar och (väldigt viktigt) partnerns roll. Jag tror att jag kommer behöva Jimmy mer än någonsin. Det var väldigt lärorikt. Nästa gång skall det handla om smärtlindring, kejsarsnitt och sugklocka. 

Jag är nu i vecka 34+5 och på söndag går jag in i 9:e månaden.
Jag har fått gå ner på halvtid på jobbet, orkar inte arbeta heltid. Att vara gravid var mer utmattande än vad jag trodde. Ingenting är som jag trodde att det skulle vara. Ingenting.

Jag längtar allt mer till att få träffa mitt lilla monster. Är förbannat nyfiken på vem det är som ligger där inne och trycker upp hälar i magen på mig.
Jag har lärt mig bebisens dygnsrytm, tack och lov verkar den ha samma rytm som jag. Sover på natten och vaken på dagen. Det kanske är så att den vaknar till någon gång under natten bara att jag inte märker av det, men när den väl är ute så kommer det vara en annan grej. Då märks det :)

Vi har några namn till både pojke och flicka.
Ludvig om det blir en pojk och möjligtvis Evelyn om det blir en flicka. Men jag är osäker. Tycker att Dahlia är ett häftigt och fint namn, men det gillar inte Jimmy. Sen finns Noeli, men det är samma där - Jimmy gillar det inte.

Vi får se vem det är som bökar runt där inne, det kanske kan vara någon helt annan än Ludvig eller Evelyn. Allt är så spännande och jag längtar ihjäl mig efter att få hålla lillen i famnen. Men framförallt vill jag veta vem det är.

Jag ber om ursäkt.
Efter att vi blev av med internet i 2 månader har jag vart riktigt kass på att ta upp bloggandet igen.
Och det har hänt massor!
Jag är nu i vecka 30+2 och har blivit mycket större. Bebisen sparkar känns inte som små fjuttar längre - nu rör sig hela magen!

Jag är oerhört nyfiken på vem den lilla parveln är, hur den ser ut och om det verkligen stämmer att den inte gillar duschslangen (varje gång jag duschar börjar den sparka för fullt). Jag är nyfiken på hur den ser ut, om det är en Ludvig eller Evelyn och om han har fått mitt röda hår eller pappas blonda.

Jag trodde att vi skulle få se bebis på ultraljud en gång till innan förlossningen men det visade sig att RUL:et i v.18 var det sista. Himlans trist. Men vi har fina minnen och tre bra kort därifrån, och bebis känner jag varje dag.

Hittils har jag gått upp ca 13 kg. Känns rätt okej. Har dock aldrig varit såhär stor, men som min bror säger "det är normalt".

Samma dag som Anna ligger på förlossningen och föder barn springer jag till min barnmorska för att lyssna på hjärtljud och prata mammagrupper och profylaxkurser.
Hjärtljuden låg på 140/145, vilket är jätte bra, och bebis är nu ungefär såhär stor *visar med händerna*. Vi har bokat in köns-ul 19 juli och alla andra möten fram tills förlossningen.
Nu är det exakt halva tiden kvar sen så är det min tur att mysa med bebis.

Det slog mig tidigare idag hur fort det gått att komma hit - halvvägs in i graviditeten! Nu är det exakt lika lång tid kvar som det var när jag först fick reda på det och det går ju så himla fort så snart ligger jag där på förlossningen och undrar hur det kunde gå så fort. Det känns inte riktigt så nu, men när jag ser tillbaka på första halvan utav graviditeten så tänker jag så och då kommer jag defenitivt tänka så då.

Men tiden går lite väl långsamt... Vill mysa med bebis nu!

Grattis Anna och Beto till er son, och grattis Tindra till din lillebror! Längtar efter att få se den lilla nyfödda Viktor och få höra hur allt har gått. STORT GRATTIS!! :D

Ibland önskar jag att livet gick lite fortare, inte för att jag vill närma mig döden med stormsteg, utan för att det skall gå lite fortare att komma till de där tillfällena som man längtar så förbannat mycket efter. Som ultraljuden, eller att få veta barnets kön i augusti, eller varför inte till själva ankomsten!

Jag antar att den längtan jag känner nu bara blir större ju närmare jag kommer bf. Det var inte längesedan jag inte kände någonting, inte i graviditeten och inte känslomässigt. Tror inte att tankarna och känslorna hade hunnit ifatt (att vara gravid är väldgt stort och omtumlande, det tar tid att begripa, det vet alla vi som är/har varit gravida) men nu - nu är det i rullning och jäklar vad jag längtar!

Jag är nyfiken på vem det är jag har där inne. Jag vet att jag kommer älska den här personen mest av allt, och att jag kommer kämpa mig in i det glödheta för honom/henne. Alla dessa saker är självklara, nu vill jag bara stilla min nyfikenhet och min längtan.

Självklart måste jag vänta till själva födseln, och kan ni begripa hur mycket jag kommer känna då om jag känner såhär redan nu?! Snacka om kärlek!

Måste erkänna för folket att det skulle sitta fint med en kall cider. Solsken och en trevlig uteplats på avenyn skulle vart perfekt! Måste flika in att även en snus skulle göra sig bäst under min läpp.