Rutinmässigt ultraljud 21 maj
Allt var jätte bra med vår lille bebis. Han/hon sparkade och rörde sig så mycket att de hade svårt att ta alla mått :) Det var härligt att se!
Vi ville ta reda på könet men det fick vi inte. Inte ens om de såg vad det var så ville de säga det till oss. Tråkigt, men har aldrig haft en bra upplevelse på Östra.
När jag låg där och förundrade mig över hur häftigt det var att se in i vår bebis hjärna, mage, njure, skelett, ryggen, armarar, fingrar, tår och ögon så vänder sig Jimmy mot mog med världens flin.
Han tittar klurigt och glatt mot mig, och jag förstår precis vad han kan ha sett. Barnets kön.
Det var inte förrän vi kom ut som han berättade att han tror sig ha sett vad det var, nämligen en pojk! Han grundar detta på den prick han såg, men även att bäckenet var mindre än vad det skulle vara hos en tjej.
Detta är inget säkert men nu tror både jag och Jimmy på att det är en pojk jag går och bär på.
Jag skall boka in ett möte i v.26 som blir i augusti för att kolla könet.
Helst vill jag gå ensam och ha det som en överraskning för Jimmy, men han vill följa med - såklart!
Jag blev tillbakaflyttad 8 dagar i och med att jag numera har bf den 23 oktober istället för 15 oktober.
Hade ställt in mig på att 101015 skulle bli ett häftigt datum men 23 går lika bra.
På ett sätt måste jag medge att det är rätt skönt att ha blivit tillbakaflyttad så magen knappt syns än. Jag blev lite orolig att min bebis var extremt mycket mindre än alla andras i samma vecka, men nu visar det sig att det inte stämmer. Tack och lov.
Allt är precis som det skall vara och vår bebis växer i sin takt - precis som det skall vara.
Det ligger mer kraft bakom sparkarna nu och jag märker att den lille blivit större. Nu börjar det verkligen kännas att det är ett eget liv jag går och bär på.
Nu låter det som om att det viktigaste var att ta reda på könet men naturligtvis var det viktigaste att få reda på att allt var bra! Dagarna och nätterna innan mötet blev jag allt mer nervös och orolig för att något skulle visa sig vara fel. Jag sov dåligt och hade svårt att koncentrera mig. Men tack och lov visade sig allt vara bra, därför går jag inte in på just den punkten. Det viktigaste är att allt är bra och att allt är som det skall vara!
Längtar otroligt mycket tills vi får träffa lille älsklingen!
Vi ville ta reda på könet men det fick vi inte. Inte ens om de såg vad det var så ville de säga det till oss. Tråkigt, men har aldrig haft en bra upplevelse på Östra.
När jag låg där och förundrade mig över hur häftigt det var att se in i vår bebis hjärna, mage, njure, skelett, ryggen, armarar, fingrar, tår och ögon så vänder sig Jimmy mot mog med världens flin.
Han tittar klurigt och glatt mot mig, och jag förstår precis vad han kan ha sett. Barnets kön.
Det var inte förrän vi kom ut som han berättade att han tror sig ha sett vad det var, nämligen en pojk! Han grundar detta på den prick han såg, men även att bäckenet var mindre än vad det skulle vara hos en tjej.
Detta är inget säkert men nu tror både jag och Jimmy på att det är en pojk jag går och bär på.
Jag skall boka in ett möte i v.26 som blir i augusti för att kolla könet.
Helst vill jag gå ensam och ha det som en överraskning för Jimmy, men han vill följa med - såklart!
Jag blev tillbakaflyttad 8 dagar i och med att jag numera har bf den 23 oktober istället för 15 oktober.
Hade ställt in mig på att 101015 skulle bli ett häftigt datum men 23 går lika bra.
På ett sätt måste jag medge att det är rätt skönt att ha blivit tillbakaflyttad så magen knappt syns än. Jag blev lite orolig att min bebis var extremt mycket mindre än alla andras i samma vecka, men nu visar det sig att det inte stämmer. Tack och lov.
Allt är precis som det skall vara och vår bebis växer i sin takt - precis som det skall vara.
Det ligger mer kraft bakom sparkarna nu och jag märker att den lille blivit större. Nu börjar det verkligen kännas att det är ett eget liv jag går och bär på.
Nu låter det som om att det viktigaste var att ta reda på könet men naturligtvis var det viktigaste att få reda på att allt var bra! Dagarna och nätterna innan mötet blev jag allt mer nervös och orolig för att något skulle visa sig vara fel. Jag sov dåligt och hade svårt att koncentrera mig. Men tack och lov visade sig allt vara bra, därför går jag inte in på just den punkten. Det viktigaste är att allt är bra och att allt är som det skall vara!
Längtar otroligt mycket tills vi får träffa lille älsklingen!
