Ibland önskar jag att livet gick lite fortare, inte för att jag vill närma mig döden med stormsteg, utan för att det skall gå lite fortare att komma till de där tillfällena som man längtar så förbannat mycket efter. Som ultraljuden, eller att få veta barnets kön i augusti, eller varför inte till själva ankomsten!

Jag antar att den längtan jag känner nu bara blir större ju närmare jag kommer bf. Det var inte längesedan jag inte kände någonting, inte i graviditeten och inte känslomässigt. Tror inte att tankarna och känslorna hade hunnit ifatt (att vara gravid är väldgt stort och omtumlande, det tar tid att begripa, det vet alla vi som är/har varit gravida) men nu - nu är det i rullning och jäklar vad jag längtar!

Jag är nyfiken på vem det är jag har där inne. Jag vet att jag kommer älska den här personen mest av allt, och att jag kommer kämpa mig in i det glödheta för honom/henne. Alla dessa saker är självklara, nu vill jag bara stilla min nyfikenhet och min längtan.

Självklart måste jag vänta till själva födseln, och kan ni begripa hur mycket jag kommer känna då om jag känner såhär redan nu?! Snacka om kärlek!